torsdag 15 december 2011

Hårdporr. Känsliga läsare varnas.

Efter hemtransport med hjälp av min gode vän P står nu äntligen min nya älskling avklädd framför mig. Luxman L-410, en japansk stereoförstärkare från det glada 80-talet. Lite sådär lagom svulstig. Absolut inte high-end, men den andas kvalitet. Hela härligheten väger in på 13 kilo och känns rejäl. Under locket lurar en ganska stor och tung transformator, inget Elgiganten-skräp här inte, och det bådar gott för strömförsörjningen. På slutstegsdelen sitter två hyfsat feta kondensatorer på 15.000 microfarad vardera och ett antal mindre varianter som jag glömde titta närmare på innan jag satte tillbaka locket. Förutom transformatorn domineras innandömet av en stor kylfläns i aluminium och på undersidan av den sitter slutstegstrissorna. Ventilation och kylning verkar alltså vara helt okej.

Fjärrkontroll? Glöm det. Volympotten utgörs av en fet ratt i metall placerad längst till höger. Den har decibelgradering och är belyst av en liten lampa. Trevligt. På fronten huserar ett par tonkontroller vilket är obligatoriskt på nästan alla äldre förstärkare. Som tur är finns det bypass så man slipper oroa sig för skit i signalvägen. Om man är vinylnisse finns det även möjlighet att växla mellan MM- och MC-pickup. Alla rattar känns mycket gedigna, men knapparna är inte lika trevliga om man ska vara petig. Jag tror inte det beror på slitage, utan det är nog helt enkelt så den är byggd.

På baksidan finns det Pre Out om man vill koppla på externt slutsteg, men i övrigt är det begränsat med anslutningar. Det har snålats lite också för det är bara guldpläterade kontakter på phono-ingången. Under Pre Out/Main In sitter en liten switch med beskrivningen "Signal Processing on/off", vilket jag tror betyder att det går att köra förstärkaren som rent slutsteg. Högtalarkontakterna är lite klena men tar i alla fall banankontakter.

Jag hittade knappt något damm eller smuts i maskinen när jag hade isär den vilket är ganska imponerande med tanke på att den är över tjugofem år gammal. Antingen var förra ägaren en manisk pedant eller så blåste han rent den precis innan jag köpte den. Säljaren var förresten en mycket trevlig herre som inte tvekade att dema sitt huvudsystem och de som känner mig vet att jag inte är den som backar för att placera ändalykten i sweet spot.

Affären gjorde mig 1200 spänn fattigare. Av en slump hittade jag samma förstärkare på e-bay för 349 euro, en bekräftelse på att jag inte köpt grisen i säcken, åtminstone pengamässigt. Efter ytterligare research hittade jag även bilder från den tyska tidningen Stereoplay anno 1983. Där var L-410 med i ett stort grupptest och Stereoplay mätte 85 watt i 8 ohm respektive 128 watt i 4 ohm, vilket får anses som godkänt. Den placerade sig i kategorin "Spitzenklasse gruppe 1". Det låter ju rätt sweet om man säger så!

Även om den här gamle japanen ska stå och puttra i sovrummet så måste den såklart fintestas. Nu återstår alltså bara att koppla in den och sätta på sig guldöronen. Jag återkommer såklart med lyssningsintryck.






onsdag 14 december 2011

Självrannsakan

Slaters bästa ever.
Dammar av den den gamla bloggjäveln genom att djupdyka i filmtopplisteträsket, något som jag länge velat göra. Jag gjorde det lite extra svårt för mig, eller lätt beroende på hur man ser på saken, genom att dela in det hela i olika genrer. Väldigt klurigt, för ibland kan en triller klassas som ett drama och vice versa. IMDB är kung så oftast gick jag på deras rekommendation. Men, det finns undantag. IMDB klassar till exempel Luc Bessons "Nikita" som ett drama medan jag väljer att se den som den perfekta actionrullen.

Som ni kanske förstår lackade svetten så det stod härliga till när detta gjordes. Förutom den inbördes placeringen så är det skitsvårt att sålla bort filmer som man faktiskt älskar, för det måste man när det bara får finnas tio rullar i varje kategori. Det finns med andra ord mängder med "femmor" som aldrig kom med.

Värt att notera är att skräckfilmsgenren saknas. Varför då kanske ni undrar? Jag dyrkar varken Hitchcock eller Dario Argento så ni får helt enkelt ursäkta tilltaget. Nä, men helt seriöst så har jag aldrig varit något stort fan av genren och jag tycker att man kan placera många av de icke renodlade skräckfilmerna i andra kategorier. Kolla nedan så ser ni själva.

Att göra sådana här listor är lite som att stå på Sergels torg och dra ner brallorna på sig själv, men det får jag leva med. "Who dares wins!", "Geronimo!" och så vidare. Ifrågasätt mig gärna, det finns inget roligare än att diskutera film.

P.S. Alla mina gamla topplisteförsök är härmed begravda. Må dom vila i frid. D.S.

Komedi:
1: Sideways (2004)
2: Office space (1999)
3: The Big Lebowski (1998)
4: Being John Malkovich (1999)
5: As good as it gets (1997)
6: Le fabuleux destin d'Amélie Poulain (2001)
7: When Harry met Sally (1989)
8: Vuxna människor (1999)
9: High fidelity (2000)
10: Groundhog day (1993)

Drama:
1: The Shawshank redemption (1994)
2: The Godfather (1972)
3: The Godfather: part 2 (1974)
4: Taxi driver (1976)
5: Lost in translation (2003)
6: The color of money (1986)
7: Naked (1993)
8: Scarface (1983)
9: American beauty (1999)
10: Rain man (1988)

Action:
1: Nikita (1990)
2: Die hard (1988)
3: Heat (1995)
4: Payback (1999)
5: Kill Bill: Vol. 2 (2004)
6: The Bourne identity (2002)
7: Léon (1994)
8: Die hard 2, die harder (1990)
9: Ronin (1998)
10: Hard boiled (1992)

Krig:
1: Das Boot (1981)
2: The deer hunter (1978)
3: Full metal jacket (1987)
4: Saving private Ryan (1998)
5: Apocalypse Now (1979)
6: Rambo, first blood (1982)
7: Platoon (1986)
8: Kelly´s heroes (1970)
9: The eagle has landed (1976)
10: Patton (1970)

Triller:
1: True romance (1993)
2: Pulp fiction (1994)
3: Wild at heart (1990)
4: The silence of the lambs (1991)
5: No country for old men (2007)
6: Jaws (1975)
7: Reservoir dogs (1992)
8: The shining (1980)
9: Rosemary´s baby (1968)
10: The game (1997)

Science fiction:
1: Aliens (1986)
2: Star Wars – a new hope (1977)
3: Alien (1979)
4: 2001: a space odyssey (1968)
5: Star Wars – the empire strikes back (1980)
6: Blade runner (1982)
7: Terminator 2 – judgment day (1991)
8: The Matrix (1999)
9: Clockwork orange (1971)
10: Predator (1987)

Fantasy:
1: Lord of the rings – The fellowship of the ring (2001)
2: Edward Scissorhands (1990)
3: Brazil (1985)
4: The dark crystal (1982)
5: Legend (1985)
6: Raiders of the lost ark (1981)
7: Batman – The Dark Knight (2001)
8: Jurassic park (1993)
9: Willow (1988)
10: Donnie Darko (2001)

onsdag 28 september 2011

Dox: Gasland

Inte för att jag är den som slaviskt följer Dox, men om jag råkar ratta in det så brukar jag alltid fastna. Dom är ena rackare på att snappa upp bra dokumentärer.

Idag visades "Gasland" – dokumentären om USA:s hänsynslösa jakt på naturgas. Jag har aldrig blivit skjuten i magen med hagelbössa, men jag gissar att det känns ungefär så som jag känner mig nu.

Lika bra att smida medan järnet är varmt.

Naturgasutvinningen i USA har växt i ett rasande tempo under dom senaste åren och regissören Josh Fox reser land och rike för att ta reda på hur det egentligen står till. Det han upptäcker är inget annat än fasansfullt. Ödelagda vattendrag. Förgiftade djur och människor. Kort sagt en värld så kontaminerad att det svartnar för ögonen.

Naturgasbolagen och dess representanter ljuger och mutar. Exploaterar områden snabbare än man hinner blinka för att sedan dra vidare till nästa ställe och upprepa proceduren. Samma visa på flera hundra tusen platser runt om i USA. Efter sig lämnar dom ett spår av gifter vars lista är så lång att den inte får plats på den här bloggen. Gifter som gör att människor får cancer och hjärnskador.

Hoppet om mänskligheten fick sig verkligen en törn här. Eller förresten, "en törn" är verkligen ett understatement, rövknullad är ett mer passande ord. Jag och min sambo satt helt tysta under dokumentären. Vi sade inte ett pip. Det var längesedan vi blev så klubbade av ett TV-program.

Gasland var verkligen svinbra, men jag vet att jag kommer att må dåligt från och till i minst en vecka, kanske ännu längre. Så se den på egen risk.

torsdag 8 september 2011

Men lägg ner Saab nu för helvete!

Hur länge har domedagsprofetiorna pumpats ut i etern egentligen? Tillräckligt länge för att vem som helst ska fatta att Saab är skit och inget som man ska satsa fem öre på. Att Spyker, den holländska kitcar-tillverkaren, skulle kunna rädda det sjunkande skeppet var ju inget annat än skrattretande.

På TV uttalade sig någon om Saabs oförmåga att göra reklam för sina produkter och det ligger mycket i det. Jämfört med andra biltillverkare känns det som att Saab satsat i runda slängar tusen spänn på marknadsföring under hela sin existens. Det räcker uppenbarligen inte när man är en liten nischad biltillverkare från Sverige.

Saab var fint, men nu är sagan slut. Game over. Inga fler extraliv tack.

tisdag 30 augusti 2011

Senna – dokumentären

Äntligen har jag sett dokumentären om Ayrton Senna. Den uppfyllde alla mina förväntningar. Nästan. Men mer om det lite senare.

Jag vet inte riktigt vad det var med denna gudabenådade förare, men han lyckades beröra dom flesta på ett eller annat sätt – från inbitna F1-fans som mig själv till folk som nästan aldrig tittade på motorsport. Förmodligen var det kombinationen av hans begåvning, passion för sporten och sättet som han uttryckte sig på som gjorde honom så speciell. Sedan ska man väl inte sticka under stol med att allt det där förstärktes väldigt mycket av att han körde ihjäl sig. För även om han var superstar när han levde så blev han ju i princip helgonförklarad i Brasilien efter dödskraschen.

På sätt och vis kan jag tycka att det är lite underligt att han så ofta klassas som den absolut bäste F1-föraren genom tiderna. Missförstå mig inte nu, han var verkligen helt fantastisk. Hans sätt att hantera gaspedalen i kurvor var övermänskligt och han körde åttor runt dom andra när det regnade, men om man som jag älskar att ögna statistik så märker man snabbt att det finns förare som vunnit fler VM-titlar än den gode Ayrton. Alain Prost till exempel, som var hans absolut värsta konkurrent, är ju fyrfaldig världsmästare jämfört med Senna som "bara" körde hem tre titlar. Av någon anledning så hamnar "Professorn" ändå alltid i skymundan och det kan jag tycka är lite orättvist. Men skit samma, Senna var unik och det är honom det handlar om.

Filmen inleds med Sennas tidiga gokart-år och sedan rullar det på av bara farten. Regissören har hittat ett par gamla rävar, bland annat en journalist som följde F1-cirkusen under en herrans massa år, som uttalar sig om Senna vilket gör det hela väldigt starkt och levande. Jag tror också att det är första gången som Alain Prost på allvar berättar om dom kontroversiella krascher som han och Senna var inblandade i och bara det i sig fångade mitt intresse.

Den där tragiska söndagen 1994 grät jag som ett litet barn och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna den här gången heller. Japp, så var det. Notera att det inte är bordtennis jag snackar om här. Det här är en sport där folk körde ihjäl sig åt höger och vänster ända fram till mitten av nittiotalet. Killarna som satt bakom ratten under den här tidsperioden riskerade sina liv och var inget annat än moderna gladiatorer.

Så vad var det då som saknades i filmen? Jag tycker gott att dom kunde slängt in lite fler klipp som visade Sennas fantastiska skills. Även lite fler förare som uttalade sig hade inte varit fel. Jag tycker också att dom kunde tagit upp händelsen när Senna riskerade livet och hoppade ur bilen för att rädda sin medtävlare Eric Comas. Det visades i och för sig en liten snutt när eftertexterna rullade, men en plats i själva filmen hade varit berättigat.

Det klart att det underlättar om man är intresserad av motorsport, men jag tror som sagt att alla berörs av Sennas livsöde och det gör att filmen borde gå hem hos dom flesta. Mitt betyg blir fyra av fem stjärnor.



Sennas heroiska insats:

Arne

Så var Arne Hegerfors i hetluften igen. Att han aldrig kan vakta sin tunga. Fotbolls-VM 1994 gör honom odödlig, men hans största merit måste ändå vara Kryzz. Eller så är jag helt ute och cyklar här.



måndag 29 augusti 2011

Fjantiga idrottare

Idrottare på elitnivå förtjänar verkligen respekt. Dom lägger ner oerhört mycket tid och kraft för att kapa den där sista hundradelen eller centimetern. Men varför, varför blir alla så jävla charmade av Carolina Klüft och Usain Bolts töntiga gestikulerande och grimaserande? Jag kan förstå att TV-kommentatorerna kissar på sig av förtjusning, dom är ju torrare än fnöske, men resten av världen?

Att få glädjefnatt och balla ur fullständigt efter ett lopp är helt naturligt, men är det verkligen så himla fantastiskt att någon tar ett par sambasteg eller gör något crazy innan dom ska göra sin grej? Jag tycker inte det. Jag tycker bara att det är jävligt töntigt. I fallet Bolt och Klüft känns dessutom galenskaperna inte alls så spontana som alla vill få det till och det gör det bara ännu värre.

Tacka vet jag dom tysta hjältarna som låter resultaten tala. Mika Häkkinen till exempel, han dansade aldrig samba. Han gjorde bara sin grej, men när man är bäst i världen på det man gör så räcker det med "bara". Då behövs det ingen clownnäsa för att bli respekterad. Då behövs det inga charader för att sponsorer och fans ska flåsa en i nacken. Det samma gäller Roger Federer, han lär knappast bli ihågkommen för sina komiska kvalitéer. Fast vem fan kommer bry sig om det när mannen i fråga kunde trolla med tennisbollar?!

Eller så gör man som James Hunt – tar en cigg och en bärs
när man vunnit ett Formel 1-lopp. Respekt!



måndag 15 augusti 2011

Dö coverband. Dö.

Du vet vilka jag pratar om. Banden som år ut och år in står på Stena Lines scen (eller liknande) och bränner av den ena Bon Jovi-covern efter den andra. Våldtar folks öron med sina musikaliska dildos. Dom känner sig såklart jävligt progressiva när dom stannar upp mitt i en låt och låter baskaggen pumpa så att pöbeln kan klappa i takt och bröla den där sliskiga refrängen om och om igen, men bortsett från den typen av kreativa utsvävningar är överraskningarna lika sällsynta som isbjörnar i öknen.

Sådan här smörja borde inte klassas som musik. Faktum är att man borde döpa om genren till "barkis med hushållsost-band" – en fullständigt neutral kombination som alla kan tugga i sig utan att behöva tycka varken bu eller bä. Smaklöst, menlöst och fullständigt ointressant. Verkligen inget man blir lycklig av. Snarare hatisk. Jag menar det finns trots allt ett par klassiska låtar som hade varit lyssningsbara om det inte vore för alla dessa äckliga coverband och deras förmåga att kunna spela sönder precis vad som helst.

Nästan gång du utsätts för den här typen av musikalisk tortyr kan du väl göra mig en tjänst och kasta en ölflaska i huvudet på den där äppelkäcka sångaren. Du vet han med lite för mycket vax i håret, uppknäppt skjorta och tunn guldlänk runt halsen, som tror att han ska få brudar bara för att han kan skita ur sig ett par Gyllene tider-dängor. Passa även på att utdela några välplacerade roundkicks på dom där hängivna fansen framme vid scenkanten. Jag hade blivit en lyckligare människa. I promise.

torsdag 11 augusti 2011

Ikea suger

Det är dags att svära i kyrkan, eller rättare sagt lägga en brakskit på altaret, för så tabubelagt är det att prata skit om svenskarnas älsklingsbutik nummer ett. Med risk för att bli stenad till döds säger jag det här och nu. Jag avskyr Ikea! Okej, okej, allt är inte skit med Ingvar Kamprads kelgris, men nu är det tamejfan dags att agera motpol.

Det kopiatorlikande beteendet:
Jag hatar att Ikea är übersnabba på att plagiera det senaste inom möbeldesign och sedan sälja det för en spottstyver. Det värsta är att så få verkar veta om att det är så dom jobbar. Eller så skiter dom i det. Eller så är det helt enkelt så att det är bekvämare att gå till en affär som har allt än att faktiskt anstränga sig och leta på annat håll. Oavsett vad, jag vill inte köpa bordslampan Lennart, jag sparar hellre ett halvår och köper the real deal eller så får det bli second hand. Eller, hör och häpna, jag kanske hittar något i en annan möbelaffär!

Sugkvallen:
Ikeas dyrare möbelserier håller väl skaplig kvalitet, men allt annat verkar vara gjort av någon slags flis uppblandat med trälim från Taiwan. Skulle man sätta en skruv fel när man väl tagit hem skiten så trasas delarna sönder som om dom vore gjorda av pappimache. Eller så böjs eländet likt en hängmatta när man belastar det med mer än ett hekto. Vad spelar det då för roll att det är knasbilligt?

Kraftdräneringen:
Det räcker att jag har gått några hundra meter inne på Ikea så känns det som att jag har blyskor istället för sneakers. Det ska stannas och det ska tittas till förbannelse. Att man måste gå tio mil innan man kommer till kassan gör inte saken bättre. Den som lyckats utföra sitt ärende på Ikea på mindre än en timme borde banne mig hamna i Guinness Rekordbok!

Den svettiga fyndhysterin:
Jag har aldrig varit på Ullared, men jag får ofta dom vibbarna när jag står i kassakön. Presentpapper, blomsterpinnar, utgånget julpynt, värmeljus, servetter och kantstött skit från fyndhörnan trängs i folks överfulla kundvagnar. Och sedan måste alla hetsäta fem korvar innan dom åker hem. Man får inte glömma korven! Varför inte ta hem ett helt tjog så är även middagen räddad? Det är ju så billigt.

Monteringen som Gud glömde:
Det finns en anledning till varför det är billigt – Ikeas vinnande gör-det-själv-koncept. Och då menar jag inte bara den förhatliga monteringen. Först ska man lista ut var i butiken paketet finns. Sedan gäller det att hitta en truckförare som kan plocka ner det om det visar sig ligga otillgängligt. Nästa steg är att släpa upp 200-kilos paketet på vagnen. Slutligen ska man använda någon av självbetjäningskassorna också. Toppen ...

Min önskan är att jag aldrig mer ska behöva lägga pengar i snål-Ingvars ficka, men om jag känner mig själv rätt så är det tyvärr inte sista gången jag besöker Ikea.

fredag 5 augusti 2011

Nya uppenbara rön

Amerikanska psykiatriförbundet har fastslagit att människor som ser hemska saker på TV inte lider av samma posttraumatiska stress som dom som upplevt det samma i verkligheten. En intensiv forskningsinsats krävdes tydligen för att bringa klarhet i ämnet.

Eh, okej ...

Den här undersökningen känns ungefär lika vettig som att forska i om Häcken kommer att plocka hem årets upplaga av Champions League eller inte. Pengar i sjön.

Nästa gång dom undrar något kan ringa till mig. Det blir billigare så.

torsdag 4 augusti 2011

Anders Behring Breivik din jävla sopa

Passande straff.
Det finns ett dokument som någon borde smussla in i psykopaten Anders Behring Breiviks åtta kvadratmeter stora cell. Det är Synovates opinionsmätning som gjordes 29–30 juli (alltså efter det att attentatet ägde rum). Mätningen visar att Arbeiderpartiet ökat med elva procentenheter. Elva! Det om något borde väl tvätta bort hans äckliga flin och visa på hur jävla misslyckad han är.

Någon borde ta mig fan göra en Clockwork Orange – spärra upp hans ögon och låta undersökningen dingla framför honom i ett par månader. Jag menar han offrade ju halva sitt liv på att planera dådet och det enda det resulterade i var en kraftig uppgång för det parti han hatar. Klen tröst för alla offer och deras anhöriga, men ändå.

Jag är inte sosse, men om samma sak hänt i Sverige så hade jag utan tvekan lagt en stödröst bara för att understryka att en enskild galnings vansinnesdåd inte kan rucka på demokratin.

tisdag 19 juli 2011

Svenskarna och spriten

Framkallar baksmällor. Och åsikter.
Jag är inte den som spottar i glaset, men inte fan sliter jag mitt hår bara för att något obskyrt dessertvin saknas i Systembolagets sortiment eller för att det inte går att köpa Koskenkorva på Seven Eleven. Jag menar inte att frågan om Systembolagets vara eller inte vara är oviktig, men jag skiter i vilket. Faktiskt. Så länge jag kan köpa en vinare och ett antal bira inför helgen, eller en flarra whiskey för den delen, så är jag nöjd.

Om man vill att svenskarna ska gå igång på allvar så ska man snacka alkoholpolitik. Det räcker att det viskas om minsta lilla förändring av vårt kära Systembolag så blir det ett sjuhelvetes liv i skällan. Det är samma som med Zlatan, det finns två läger, det ena älskar att hata och det andra älskar att älska.

Dags för svennebarometern.

En artikel på aftonbladet.se som handlar om Carl B Hamiltons förslag att Systembolaget ska börja med hemleverans har fått hela 466 kommentarer. Här snackar vi hett ämne. Kanske en orättvis jämförelse, men en artikel på samma sida med rubriken "Förhandlingar om skuldtak tynger USA-börser" har kammat noll. Det krävs inte direkt en Sifo-undersökning för att räkna ut vilken av artiklarna som får svenskarna att kasta sig över tangentbordet ...

Jag har alltid trott att finnarna var supafolket nummer ett, men ska man tro på artikelns dragningskraft så kanske svenskarna ligger ett par shots före.

söndag 17 juli 2011

Kuktävling

USA i ekonomisk kris, statsskuld upp över öronen som bara blir större och större, panik och överläggningar där självaste presidenten lämnar förhandlingarna för att stressnivån och meningsskiljaktigheterna är för stora. Vad göra? Jag är varken politiker eller ekonom, men med vanligt jävla sunt förnuft kan man komma långt.

Porsche släng dig i väggen.
Northrop Grumman B-2 Spirit. Säger det er något? Det är ett av USA:s allra finaste anfallsvapen. Ett stycke B2 kostar i runda slängar 2 miljarder dollar (utvecklings- och driftskostnader inräknat). Jag rundar av det till 13 miljarder svenska kronor bara för att vara schysst. Inte kattskit, eller hur? Ingen vet hur många som byggts. Troligtvis finns det 21 stycken i drift, men det kan vara fler. Det finns rykten som pekar på att så många som 130 stycken existerade under Reagan-perioden. Om så är fallet börjar vi komma upp i jävligt saftiga siffor. Jag ska hjälpa er på traven – 1.690.000.000.000 svenska riksdaler blir det för att vara exakt.

B2:an är ett fantastiskt flygplan, men kostnadsmässigt står den bara för en liten del av USA:s krigsmakt. Sett ur det perspektivet så blir den nästan en parentes. Eller kattskit. Eller kolla vilken stor kuk vi har, vi kan bygga en sån här alien-look-alike-vi-kan-bomba-dig-till-stenåldern. Det finns många sätt att se det på ...

Jag fattar verkligen inte varför USA i dessa tider inte försöker dra ner på försvarskostnaderna (eller anfallskostnader kanske man borde kalla det). Tittar man på B2-exemplet så finns det ju enorma pengar att tjäna och då ska man som sagt komma ihåg att det är en liten del av totalen.

USA kan behålla sin stora penis även om dom drar ner på sina militära utgifter. Dom har fortfarande kärnvapenmissiler, både kort- och långdistansrobotar, och dom skulle till och med kunna halvera sin flotta och ändå lalla runt med över fem stycken hangarfartyg i jakten på olja. Vad mer kan man begära?

Det finns bara ett sätt att se det på, USA vill vinna kuktävlingen oavsett konsekvenserna.

lördag 16 juli 2011

Älskade topplistor

En grej som jag alltid velat göra är min egen personliga filmtopplista. Tyvärr misslyckas jag alltid. Känslan för vad som är bäst kan variera från dag till dag och bara att försöka spika en topp-10-lista är verkligen skit svårt. Det klart att jag har mina favoriter, men att rangordna dom är som att säga att mamma är bättre än pappa, det går liksom inte.

Krigsfilm alltid höjt min puls lite extra, så i brist på annat slängde jag ihop en lista, utan rangordning, med alla jag sett genom åren. Jag tror jag fick med dom flesta, men jag kan ha missat några stycken. Observera att äkta krigsfilm för mig innebär att handlingen utspelas under första världskriget och framåt. Det gör att en film som Braveheart inte hamnar under luppen där här gången (för att ta ett exempel).

De Niro i högform
Om någon riktat en pistol mot mitt huvud och tvingat mig att välja en favorit så hade jag nog sagt Deer Hunter (eller Das Boot, fan, dom hade nog fått skjuta mig). Ska jag vara ärlig så vette tusan om Deer Hunter är en tvättäkta krigsfilm, men eftersom den alltid listas som en sådan får den vara med. Oavsett vilken kategori den hamnar i så är den asgrym. Jag vet att många tycker att den långa inledningen är lite väl utdragen, men i och med den så får man väldigt bra känsla för karaktärerna och den ruttna lilla hålan i Pennsylvania där det hela utspelar sig.

Det som för mig gör filmen odödlig, förutom Robert De Niro och Christopher Walkens skådespel, är scenen i fånglägret där Michael och Nick spelar rysk roulette med sina vietnamesiska fångvaktare. En enormt stark scen som gör att man utan att tveka hade lagt en fet bombmatta över hela Vietnam om man bara kunde.

Så vilken av de krigsfilmer jag sett är egentligen bäst? Vem vet, jag kanske till och med har missat någon som toppar Deer Hunter? Ingen hade blivit gladare än mig i så fall.

Tyck till!

P.S. Tyvärr har jag inte sett Der untergang (jag vet, jag ska se den så snart som möjligt). Den ska tydligen vara väldigt bra, men jag har svårt att tro att den skulle knäcka min favorit. D.S.

fredag 15 juli 2011

Plötsligt händer det ingenting

Nu har jag torskat igen. Varför, varför, köper jag Trisslotter? Chansen att det ska bli jackpot är ju ungefär lika stor som att bli träffad av blixten när man simmar i inomhusbassäng. Jag är absolut ingen storkonsument, men jag blir ändå förbannad av mitt neanderthalbeteende.

Känslan efter en nitlott är alltid den samma – hur kunde jag vara så dum i huvudet att jag köpte ännu en? Tjugofem spänn är inte mycket pengar, men jag hade ärligt talat fått ut mer av att torka mig i röven med en tjuga efter toabesöket. Då hade jag åtminstone haft något kul att berätta om och dessutom fem spänn över att sätta sprätt på.

Ibland råkar jag se på TV4:s Nyhetsmorgon när det är dags för någon tjomme att vinna "The big one". Jag hade aldrig pallat att sitta där blottad med hela svenska folket som åskådare. Inte en chans. Och varför ser alla så jävla nöjda ut när dom skrapat fram lägsta beloppet? Jag har aldrig sett någon sura till och verkligen visa sin besvikelse över vilket jävla oflyt dom hade. Själv hade jag tagit det där överdimensionerade plektrumet till skrapa och dängt det i bordet samtidigt som jag skrek "Jävla skitlott!". Åtminstone önskar jag att jag hade varit så tuff.

Det här inlägget får tjäna som en påminnelse till mig själv nästa gång speldjävulen knackar på dörren.

torsdag 14 juli 2011

Överrumplad av undersköterska

Egentligen har jag lovat mig själv att inte skriva om det som jag och min familj genomgår, men i det här fallet gör jag ett undantag. Jag bara måste.

Utan att bli för långrandig så kan jag berätta att vi har varit på sjukhus i några veckor, först på intensiven och sedan förflyttade till familjerum när läget stabiliserade sig något. På familjerummen sköter man sig själv, har en säng för övernattning och så vidare, men det finns hela tiden sjukvårdspersonal och läkare tillhands som hjälper till med dom rent medicinska grejorna.

Vad gäller personalen på sjukhuset så har jag egentligen bara lovord. Alla är otroligt snälla och duktiga, dessutom är jobbet dom gör så otroligt värdefullt. Man får en annan syn på saker och ting efter att ha spenderat mycket tid bland sådana människor.

Varje dag utses en sjuksköterska och en undersköterska som ska ta hand om varje patient. Ibland får man samma par som dagen innan, ibland inte. Den här kvällen fick vi en undersköterska vi aldrig tidigare träffat.

Både jag och min sambo satt och halvsov när hon dundrade in.

Betto.
Manhaftigare kvinna har jag nog aldrig träffat i hela mitt liv. Hon tuggade tuggummi så att det smackade och stod härliga till. En kraftig doft av parfym sköljde över oss och spred sig snabbt i rummet (vilket på sjukhus betyder att personen i fråga är kedjerökare och försöker dölja det genom att använda alldeles för mycket). Hon hade ljust hår, men sidorna var nästan helt slätrakade och i nacken hängde en sådan där tofs som var poppis på 80-talet. Det kombinerat med hennes stabbiga kroppshydda förde tankarna till wrestling och Hulk Hogan.

Jag satt som förstummad och tänkte att nu tänker min sambo samma sak – vi är på väg att få uppleva något unikt.

Hon slaskade på sig lite handsprit, gick fram till mig och sträckte resolut fram sin karda. "Betto, barnskötare". Betto? Va fan? Jag fattade ingenting. Kan man heta så? Och vad menade hon med barnskötare, det lät som något som fanns i krigstidens Tyskland? Sen tog hon min hand och jag tror ta mig fan att jag hörde ett ben krasa till i min näve när hon tryckte den. Det handslaget hade inte Hulk Hogan skämts för, det kan jag lova.

Egentligen hände det inte så mycket mer än så, men nu hade vi i alla fall något att snacka om resten av kvällen.

onsdag 13 juli 2011

Recension av semifinalen i damfotboll Milda-style

Japan var bättre än Sverige. Det kan jag intyga, om jag kunde.

Världen är lite vackrare genom nya MacBook Pro


Vilken tur att jag har en så snäll mamma. Om hon inte hade chippat in lite extra deg så hade jag i dagsläget inte haft möjlighet att köpa ny datamaskin. 

Vatten, mat, sex och dator – fyra grejor man bara måste ha. Tragiskt egentligen att datorn ska behöva ta en plats där, men när den väl pajar fattar man hur sjukt beroende man är. Jag hade gärna sett att mitt gitarrspelande kom före datoranvändandet, men så är alltså inte fallet. Nörden i mig är större än rockern. Fan också.

Hur som helst, nu står den framför mig i all sin prakt och den högblanka skärmen ger hela www en välbehövlig facelift. Eldstorm har aldrig sett bättre ut. I starkt solsken är den kanske ingen höjdare, men jag brukar inte sitta och steka samtidigt som jag datar, så det spelar mindre roll.

Bortskämd? Kanske det, men jag är väldigt nöjd just nu.

Rattfylla

Ända sedan gymnasiet har jag mått extra dåligt när jag läser om någon som blivit ihjälkörd av ett fyllo. Anledningen är att en av mina dåvarande klasskamrater blev nermejad av en alkis som trodde att trottoaren var ett körfält. Hon blev allvarligt hjärnskadad och kom aldrig tillbaka till skolan.

Ett par månader efter olyckan besökte ett av hennes syskon klassen och det var väldigt gripande att höra henne berätta om händelsen. Självklart var hon extremt bitter och ledsen. Det som gjorde det hela ännu värre var att den skyldige var återfallsförbrytare, han hade kört rattfull över tio gånger innan det oundvikliga inträffade.

Det är väldigt frestande att dra till med att straffet för fyllekörning borde vara på medeltidsnivå, typ halshuggning eller liknande, men det är ingen vits med det för då blir man bara avfärdad som idiot.

Eftersom körförbud och andra lama åtgärder uppenbarligen inte hjälper ett smack för att stoppa dem som torskar gång på gång så borde alkolås vara standard på alla nytillverkade bilar. Lagen borde införts för längesedan. Visst kan man be polaren blåsa, men då är det helt plötsligt två personer som är ansvariga.

Att standardisera alkolås innebär så klart problem och extrakostnader för många biltillverkare, men om inte politikerna tar i med hårdhandskarna så är det som om dom skiter i att människor blir ihjälkörda. Ett sådant land vill jag inte bo i.

måndag 11 juli 2011

Milda himmel. Igen.

Alla vet att Milda gjorde bort sig rejält när reklamfilmen med Kocken Kari rullade igång – ni vet han som inte kan intyga hur gott det är. Vad fan menade dom egentligen och varför hade mästerkocken helt plötsligt fått tunghäfta?

Efter att ha sett eländet ett par gånger förstod jag varför. Kocken Kari hade käften full av mat och följaktligen svårt att berätta om vilket höjdarkäk han fixat ihop. Så jävla dålig idé och det hela resulterade i en punch line som ta mig fan är något av det sämsta jag hört.

Nej tack.
Jag minns att jag tänkte att Milda efter detta gigantiska klavertramp borde ha bjudit lite på sig själva. Kanske producerat en ny film där kocken Kari utsattes för fallucka à la James Bond eller blev överkörd av tåget när han var på väg till kock-VM. Det kändes helt enkelt som att det fanns utrymme för att göra något som kunde ge varumärket lite cred. Döm om min förvåning när jag slog på TVn och fick se att Milda tryckt ur sig ytterligare en bajskorv.

Det var samma ruttna upplägg även denna gång – en stum kocken Kari i full färd med att trycka i sig hela middagen på egen hand och det där skeva leendet på läpparna. Självklart trodde jag att alla som arbetat med första filmen förpassats till straffarbete i Sibirien, men dom hade alltså fått förnyat förtroende. Ofattbart.

Det finns så klart viktigare saker att hänga upp sig på, men det ska jävligt mycket till innan jag köper Milda igen.

onsdag 6 juli 2011

Nu får det för fan vara nog

Det absolut billigaste sättet för en nättidning att få många träffar och kommentarer på en artikel måste vara att skriva om fallskärmsavtal och överbetalda chefer. Ur journalistisk synvinkel är det ungefär lika ädelt som att vara hora och ta den i tvåan.

Om man är missnöjd med sin arbetsplats så finns det ett väldigt enkel lösning på problemet – byt jobb.

Genomsnittspersonen som hänger upp sig på att chefen har för hög lön ser nog ut ungefär så här:

Har arbetat på samma arbetsplats i minst 20 år.
Tänker jobba kvar tills det är dags för pension och guldklocka.
Förlitar sig helt och hållet på att facket ska lösa alla problem.
Börjar genast gnälla om priset på automatkaffet i fikarummet höjs med 50 öre.
Surade i ett halvår när rökning på arbetsplatsen förbjöds.
Tycker att den intressantaste delen i dags- och kvällstidningar är TV-bilagan.

Fortfarande osäker på om du är en av dessa människor? Här kommer ytterligare en ledtråd: För tionde året i rad står du framför fabrikens portar och på ditt plakat står det samma text som det alltid har gjort – "Stoppa fallskärmsavtalen!".

Vissa människor har ingen som helst möjlighet att byta jobb på grund av olyckliga omständigheter. Till alla andra är mitt budskap följande:

Håll käften.



Slemdrypande filmnostalgi

Anledningen till att jag tittar i backspegeln så ofta är för att filmupplevelserna var så mycket starkare förr. Inte så konstigt egentligen, ju mer film man ser desto svårare är det att bli imponerad. Ibland önskar jag att det fanns en mental reset-knapp. Ett tryck på den och vips så tror man att Blade Runner är Gilettes nya rakhyvel i stället för Ridley Scotts episka mästerverk. Till skillnad från många andra har jag inga som helst problem med att se om en film, men tänk att kunna nollställa sig själv och återuppleva alla guldkorn.

Numera är det svårare att bli överraskad än på den gamla goda tiden. Idag Googlar man fram en trailer på Youtube snabbare än Lucky Luke drar sin revolver. Pang! så vet man rullens handling och hur det kommer att sluta. Långa trailers borde förbjudas, teasers och djungeltrumma räcker för att veta om en film är något att ha eller inte.

Till saken.

Den här gången är det dags att vrida tillbaka klockan till 1987. Som femtonåring bodde jag hemma hos föräldrarna i Torslanda. Pojkrummet pryddes av affischer med Lamborghini Countach och jaktflygplan från andra världskriget. I hemliga lådan låg en butterfly och kaststjärnor som tillverkats i största hemlighet under slöjdlektionerna. Skitfräckt.

I min familj var vi sena när det gällde video, så för att få en äkta filmupplevelse var det bio i stan som gällde. Jag minns inte exakt hur det gick till, men jag har för mig att mina polare köpt biljetter och att jag valde att haka på ovetandes om vilken film vi skulle se. Det beslutet skulle jag inte komma att ångra.

Dags att sparka arsle.
Filmen i fråga hette Aliens – Återkomsten (uppföljaren till Alien – Den åttonde passageraren). Första filmen hade jag inte sett och jag visste inte mer om tvåan än att den handlade om något slags monster i rymden. I vanlig ordning var det niobion som gällde och utan större förväntningar bänkade vi oss i fåtöljerna på Palladium. Det som sedan utspelades har etsat sig fast på min näthinna för evigt.

Det kanske låter fånigt, men Aliens golvade mig fullständigt. Adrenalinet flödade och jag kramade armstöden tills det började göra ont. Jag skojar inte, det var ömsom nagelbitare och ömsom fullgas i 137 minuter. Denna mästerliga cocktail bestående av science fiction, skräck och action fick allt annat att blekna. Och Sigourney Weaver var ju bara så cool när hon gick bärsärk och mejade ner varenda alien inom synhåll. Vi stapplade ut från biografen och babblade oavbrutet om filmen hela vägen hem. Vilken jävla rulle!

Puristerna sitter säkert och hånler åt detta. Enligt dom är första filmen ett ädelt konstverk jämfört med den actionpackade tvåan (det måste dom tycka annars får dom inte guldstjärna i cred-boken). Jag tycker både ettan och tvåan är fantastiskt bra, men om jag måste välja så är Aliens vassaste kniven i lådan.

måndag 4 juli 2011

Slayer gör PR-kupp?

Hanneman in action.
Ingen kan väl ha undgått att The big four lirade på Ullevi igår? Själv har jag redan sett alla banden live, så det var aldrig aktuellt att köpa biljett.

När Slayer-basisten Tom Arraya intervjuades berättade han att deras ena gitarrist Jeff Hanneman angripits av en köttätande bakterie. Tydligen hade bakterien käkat upp halva hans arm. Inget turnerande för stackars Jeff med andra ord.  

Såklart en väldigt tråkig händelse, men samtidigt kan jag inte låta bli att dra lite på smilbanden. Ganska passande att det är just en köttätande bakterie som får en av hårdrocksvärldens elakaste frontfigurer på fall. Jag menar hur coolt hade det varit om han blivit tvungen att avbryta turnén på grund av överkänslighet mot pollen eller för att han käkat ehec-smittade tyskgroddar? Det är nästan så man tror att det är ett PR-trick, så bra är det.

Oavsett vad, bli frisk nu herr Hanneman. Jag vill höra de ljuva tonerna från Raining blood strömma från din Marshall-stack fler gånger innan jag dör.

Bögar, negrer och Alexander Bard

Blivande statsminister?
Värsta tabuöverträdelsen utspelades i Gomorron Sverige häromdagen. Jag höll nästan på att sätta morgonkaffet i halsen.

Tydligen har elitistfjollan Alexander Bard gått och blivit politiker i Liberaldemokraterna. Det hade jag helt missat. Med arslet parkerat i Gomorron-fåtöljen raljerade han om sitt fantastiska parti och hur bra polare han är med Bert Karlsson. Var det någon som hörde varningsklockorna ringa?

Det som fick mina känsliga öron att spetsas lite extra var när han vräkte ur sig ordet neger och bög. Inte bara en gång, utan en himla massa gånger. Om det varit Arne Hegerfors rumpa i den där stolen så hade svenska folket plockat fram motorsågen och gjort honom till kaffeved fortare än kvickt. Nu är ju Bard homosexuell, vilket på sätt och vis ger honom rätten att använda ordet bög hur många gånger han vill.

Ordet neger är en annan femma. Vän av ordning vet ju att man numera inte ens får säga negerboll. Chokladboll ska det vara. Ajabaja om du säger fel, då är det dumstrut och hörnplacering som gäller. Svenska folket behöver hjälp på traven för att fatta sitt eget bästa.

Nu kanske ni tror att jag hatar lille Bard för hans utspel, men faktum är att det är precis tvärtom. Ska jag vara ärlig så växte han ett par centimeter. Poängen var att han tyckte att det var helt okej att använda de två orden förutsatt att man har goda intentioner. Typ.

Enligt Bard är det inte så himla farligt att säga neger. Vad som däremot är farligt är smygrasisterna – folkpartister som bor i finvilla och aldrig yppar något främlingsfientligt men i hemlighet ser ner på folk med annan hudfärg än sig själva. Jag håller med honom på den punkten.

Sverigedemokraterna försvinner inte bara för att chokladboll ersätter negerboll i Svenska Akademiens ordlista, det är bara hårklyverier som leder till tvärtemot-reaktioner och en infekterad debatt. Jävla fjanterier för att tala klarspråk.

Apropå det, vem fan var det som bestämde att det helt plötsligt skulle heta snippa?

fredag 24 juni 2011

VHS-minnen

Året var 1982. Commodore 64 hade ännu inte börjat tillverkas och kärnvapenhotet låg som ett tjockt täcke över världen. När som helst kunde Sverige förvandlas till en askhög. Detta var också i en tid då svensk filmcensur kunde radera en halvtimma av en långfilm utan att ens rycka på axlarna.

Den lilla händelse jag ska berätta om utspelades hemma hos min finske barndomskamrat Jari. Han hade på något sätt lyckas få tag på en extremt sunkig VHS-kopia av Rambo First Blood. Oklippt såklart. Detta kanske inte låter så fantastiskt, men för oss var det ett fynd utan dess like. Ungefär lika mäktigt som att hitta en attachéväska i skogen fylld med stålar och porrtidningar.

Det spelade ingen roll att bilden var skrattretande dålig och att det brusade och hade sig (förmodligen var det något i stil med åttonde kopian av kopian). Det var Rambo och det var så tufft det bara kunde bli. Vi satt stumma och hänförda genom hela filmen. Aldrig förr hade vi sett någon spöa snutar och använda pilbåge och kniv på det sättet som Stallone gjorde. För oss var han Gud.

3D-brillor och THX-certifierade biostolar är ingen garant för en stark filmupplevelse. Ibland räcker det med en kass piratkopia av en film som man inte hört ett smack om. Addera Stallone i sitt esse och det blir något oförglömligt för en blodtörstande elvaåring.

Reinfeldt vs. Juholt

Ända sedan Juholt blev sossarnas fanbärare har hans mustasch fullständigt krossat Reinfeldt. Det är dags för Fredrik att börja se över ansiktsbehåringen annars kan han glömma valseger redan nu. Frågan är bara vilken stil han ska välja? Eldstorm har tagit fram sex stycken förslag:


torsdag 23 juni 2011

Skönt när hjärnan autoprioriterar

Nyhetsvärde = noll.
Tyckte jag såg en rubbe om Fadde i ögonvrån när jag besökte Pressbyrån. I ungefär samma ögonblick såg jag en dammråtta ligga på golvet och snabbt som ögat omdirigerade min hjärna uppmärksamheten till det nya och intressantare objektet.

Favoritfilm i ny utgåva

Det här inlägget är inget annat än en hyllning till den bästa ubåtsfilmen som någonsin gjorts. Ja kanske till och med den bästa krigsfilm som någonsin sett biosalongens mörker. Jag talar såklart om Wolfgang Petersens mästerverk Das Boot från 1981 – rullen som alla efterföljande ubåtsfilmer hämtat inspiration ifrån.

Så här i nedladdningstider kanske det inte är många som höjer på ögonbrynen när nu äntligen filmen släpps i Bluray-version, men jag vet att runt om i världen är detta en mycket efterlängtad release. Det återstår att se hur bra den nya versionen står sig mot det gamla DVD-släppet. Ljudet borde åtminstone vara mycket bättre och bara det i sig gör utgåvan högintressant.

Das Boot är en rulle som åldrats med värdighet. Mognat likt ett årgångsvin. Att göra om scener med dagens CGI-teknik hade kunnat dra ner på den äkthetskänsla som genomsyrar hela filmen. Nu vet jag inte exakt vad det pillats med i denna utgåva men jag hoppas att dom har hållit fingrarna i styr och bara finpolerat originalet ruta för ruta.

Det som skiljer agnarna från vetet när det gäller krigsfilm är såklart storyn. Big surprise. Vad jag menar är att om filmen signalerar grym rulle snarare än att den befinner sig i krigsfacket (läs konstant kulsprutesmatter som bara hardcorefansen uppskattar) så har den lyckats med något som alla har behållning av. Das Boot är en sådan film. Alla fängslas av den.

Jag tänker inte skriva löpmeter om filmens handling, det är bara att kolla imdb om man är intresserad. Värt att nämna är Jürgen Prochnow som gör sitt livs roll som ubåtskapten, den klaustrofobiska känsla som får vilken tuffing som helst att börja kallsvettas, ett persongalleri som inte är av denna värld samt det faktum att man sitter och håller tummarna för tyskarna så att knogarna vitnar.

Till sist måste jag också nämna filmens slut, utan tvivel ett av filmhistoriens bästa. Ett slut som gör att man lämnar salongen med ett stort hål i magen och en lätt känsla av illamående. Ett slut som på ett helt fantastisk sätt visar på det meningslösa och orättvisa med krig.

Om du inte sett Das Boot så ska du göra det nu. Jag lovar att du inte kommer bli besviken.

onsdag 22 juni 2011

Jag hade inte fel

Om det ändå vore sant ...
Det är egentligen för enkelt att sparka på någon som redan ligger, men i det här fallet gör jag ett undantag.

För andra gången i mitt liv offrade jag trettio sekunder av min dyrbara tid för att spana in en av Sveriges mest besökta bloggar – blondinbella.se. Har ju dissat den tidigare, men naiv som jag är tänkte jag att den kanske skulle innehålla något av värde den här gången. Det gjorde den inte. Maken till menlöst inlägg får man leta efter:

"Det har skett något fantastiskt! De har börjat göra smoothisen på laktosfri-mjölk här, äntligen. Ska strax kliva på flyget mot Umeå, går alltid in sist så slipper man stå och vänta. Jag ska läsa min kurs-bok på flyget, den är verkligen bra. I skolan i Zurich så har vi fått i uppdrag att spåna på en marknadsstrategi för ett nytt Schweiziskt klockmärke och jag har redan massa idéer."

Holy cow Batman vilken jävla smörja! Är folk verkligen intresserade av att läsa sådan här skit på riktigt? Nu ska hon spåna på en marknadsstrategi för ett Schweiziskt klockmärke också. Hennes pattar på urtavlan kanske kan vara något? Måste ju vara något sådant som genererar trafik till hennes blogg för i övrigt suger innehållet stenhårt.

Mord eller dråp?

Är det bara jag eller är det så att man väljer att döma för dråp istället för mord alldeles för ofta? Vad jag har förstått innebär mord att själva dödandet är planerat. Dråp innebär att det inte är överlagt. Ett hastverk helt enkelt.

Tänker speciellt på tortyrmordet i Hofors som gick till ungefär så här:

• En lärare sägs ha kladdat på en elev.
• Pojkvännen tycker det är fel så han och flickvännen (eleven som det kladdats på) bestämmer sig för att skrämma honom.
• Dom bryter sig in i lärarens bostad.
• Dom hoppar på lärarens ansikte och bröstkorg vid upprepade tillfällen.
• Dom sticker honom med kniv ett flertal gånger.
• Dom filmar hela skiten.
• Pojkvännen yttrar "Bra, nu dog han" när dom är färdiga.

Pojkvännen och hans flickvän erkänner att det var grov misshandel men nekar till mord. Borde inte någon bara gå fram och ge dom och försvarsadvokaten en fet jävla örfil? Inte mord? Wtf? 

Vad behövs egentligen för att något ska rubriceras som mord? Ska man behöva skriva en bok om planering och utförande som det sedan baseras en film på eller vad?

Man ska inte vara för snabb med att dela ut straff åt höger och vänster men slösa fan inte bort våra skattepengar på sådan här skit. Stämmer åtalspunkterna så är det bara att kasta in dom i en mörk jordhåla och låta dom ruttna.

tisdag 21 juni 2011

Äntligen?

Nu snackas det om att Göteborg ska få en stadsarkitekt. Det har i och för sig varit på tapeten ett bra tag men nu kanske det äntligen blir verklighet. Bara det inte blir Gert Wingårdh, hans glas- och träkombinationer är lika vanliga som duvskit på Brunnsparken. Rita nya byggnader ingår så klart inte i stadsarkitektens uppdrag, men ändå, det räcker så.

Jag hoppas också att vi slipper nya byggnader i stil med Göteborgsoperan. Vilken jävla miss det var. När Operan kommer på tal brukar vissa pliktskyldigt säga att "den är ju fin från andra sidan". Vem fan bryr sig när den ser ut som en kommunal rishög från framsidan?! Visst, insidan är det inget fel på, men det är inte den man ser på vykorten. Göteborg hade verkligen chansen att lyfta hela hamnområdet, göra en Sidney så att säga. Istället blev det en byggnad som fick varenda Göteborgare att stå som fågelholkar och undra vad fan det var som hände.

Sen undrar jag hur dom tänkte när dom smällde upp pariserhjulet nere vid nya tunneln? Var det något som Göran Johanssons kläckte ur sig innan han lämnade över stafettpinnen? Kul att välkomnas av ett stort anus när man närmar sig innerstaden liksom. Tunneln blev fin i alla fall ...

Grävs i vägar görs det också. Ibland har jag sett hur man gräver upp och fyller igen samma vägparti tre gånger inne i Göteborg. Måste vägnissarna komma upp i en viss summa pengar för att få samma budget nästa år och därmed gör menlösa uppdrag innan året tar slut eller vad? Trött jag blir.

Nä nu får man hoppas att det blir lite ordning och reda på skeppet.

söndag 19 juni 2011

Senaste nytt från Libyen

"Nato says Libya uses mosques as shields".

Bara att köra på med andra ord. En sketen moskée har väl aldrig stoppat jänkarna i deras jakt på olja / införande av demokratiskt styre / kalla det va fan ni vill?!

Om jag inte minns fel så precisionsbombade de ett par skolor i deras förra kampanj. Av misstag såklart ...

fredag 17 juni 2011

Menlöst miljöexperiment

DN skriver:
Klimatfamiljen missade hårt mål.
Testfamiljen fick hjälp av stora företag och ny teknik för att kunna leva riktigt klimatsmart. Men trots att de minskade sina utsläpp med 80 procent nådde de inte ända fram till koldioxidmålet.

>Länk till artikeln

Jag blir så trött att jag tar mig friheten och fräckheten att helt enkelt citera mig själv (från facebook):

Hur mycket utsläpp genererade den nya teknik som familjen försågs med (tillverkning och distribution mm)? Först när hela kedjan redovisats blir det relevant. Det luktar propaganda och luftslott lång väg. Sen tycker jag det är sjukt fel att gemene man ska axla klimatansvaret (det verkar vara poängen med experimentet). Att några mille svennar börjar köpa lågenergilampor och käka ekobröd påverkar inte klimatet ett skit. Politikerna måste vara hårdare och visa vägen med hela handen om det ska göra skillnad.

torsdag 16 juni 2011

Så var det dags igen

Läste i en Ding-Ding värld (Metro) att Kleerup åtalas för skadegörelse. Han gjorde det som alla rockers med självaktning måste göra – trasha ett hotellrum. Men hur coolt är det egentligen? Det har ju gjorts tusen gånger. Minst.

Dessutom hade han bara haft sönder tre lampor och en garderob. Jävligt fjantigt. Känns lite som att han och hans manager hade ett litet snack. Det kanske skrevs för lite om Kleerup just då och dom kom på den briljanta idén att fucka upp ett hotellrum. Fast bara lite lätt. Det fick inte bli dyrt.

Jag tycker det är dags för alla rockers att börja improvisera lite. Varför inte spontansänka ett skepp? Jävlar vilka rubbar dom hade fått. "Kleerup sänker Stena Line". Han hade blivit min hjälte på momangen. Nu är han bara en i raden som slår på saker i ett rum. Tönt ...

söndag 12 juni 2011

RunKeeper skickar påminnelse

Använder RunKeeper i min iPhone när jag löptränar. Tydligen tycker dom inte att jag har skött min träning och skickade därför ut en liten påminnelse. Fick mig ett riktigt gott skratt när jag läste det.

torsdag 9 juni 2011

Pressbyrån ger kalla handen

Stack ner till Pressbyrån för att fylla på snusförrådet. Väl där ögnade jag igenom tidningsstället och hittade senaste numret av HemmaBio. Fin bonus.

Gick fram till kassan för att avsluta affären och sa det sedvanliga "En General Portion tack". Men så ångrade jag mig och tänkte att lika bra att köpa två så slipper man springa runt efter snus stup i kvarten. Skojade till det lite och sa "Nej om man skulle ta och festa till det lite. Det är ju ändå torsdag. Jag tar två General Portion!"

Det lilla skämtet, om man nu får kalla det så, gick verkligen inte hem hos kassörskan. Hon tittade inte ens på mig. Hennes min förändrades inte det minsta. Hon vände sig bara om och tog ytterligare en dosa. Sedan tittade hon kallt på mig och sa "Något annat?". "Nej tack" sa jag.

Okej, mitt "skämt" sög balle, men hon kunde väl i alla fall ha rört mungipan en millimeter eller två kan man tycka? Visat prov på lite medmänsklighet eller vad man nu ska kalla det.

Gick därifrån med svansen mellan benen. Så mycket fick man för lite spontanitet ...

onsdag 8 juni 2011

Ibracadabra

Zlatan.

Jag älskar honom. Jag älskar hans grodor. Hans mål. Hans kaxighet. Han nonchalans. Hans sätt att ibland bara gå och drälla på planen som om det vore rökpaus på Arbetsförmedlingen. Men framför allt älskar jag hans sjuka driv och teknik. Jävlar vilken bra fotbollspelare han är när allt stämmer för honom.

Om man lägger ihop alla pusselbitarna så får man något väldigt osvenskt. Det är nog det jag älskar mest. Han skiter fullständigt i vad folk tycker om honom och det krävs ballar av stål för att ha den attityden.

Jag blir upphetsad som ett litet barn varje gång han gjort mål. Jag formligen kastar mig över de värsta kvällsblaskorna som jag normalt sett aldrig skulle köpa. Läser alla IQ-befriade kommentarer på aftonbladet.se. Vältrar mig i den ena efter den andra artikeln som beskriver hur jävla snyggt han nätade.

I min bok är han definitivt det roligaste som någonsin hänt svensk fotboll.

Noll

Ibland finns det inget att säga. Det säger en del.

torsdag 19 maj 2011

Trådlös el – verklighet?

Varje prylnörds våta dröm är såklart trådlös el. Tänk på alla möjligheter det skulle medföra!

Faktum är att det redan idag finns några olika varianter som fungerar. Den ena är en form av induktionsladdning där två föremål placeras väldigt nära varandra (tänk eltandborste). Lite fusk kan man tycka. Den andra är en variant som jag såg ett på TV. Man skjuter iväg mikrovågor, ungefär som i en mikrovågsugn, och fångar upp dessa med hjälp av små antenner som är väldigt noga utplacerade på en form av platta. Energin som tas upp fördelas sedan till en ledare och ut till det det som ska strömföras. Det är faktiskt inte science fiction, det funkar!

Inom en hyfsat snar framtid borde vi få se en del hushållsprodukter som får sin ström via luften vilket är jäkligt häftigt. IDG har en artikel som går igenom det hela lite mer i detalj. Helt klart läsvärd. Tydligen verkar det som att datormusen skulle kunna vara en av de första prylarna som drar nytta av den nya tekniken. Det är såklart väldigt svag ström det handlar om och det lär dröja innan man kan driva stereon eller spisen trådlöst.

Det verkar inte som att jag har hängt med så bra. Det har forskats på detta länge. Oavsett så vill jag vill ha detta nu!

Läs mer om trådlös el här:

tisdag 17 maj 2011

Tejp

Det finns ett enormt utbud när det gäller tejp. Jag älskar alla varianter och har en tendens att alltid köpa på mig för mycket när det är dags för renovering eller något annat projekt. Kungarna bland tejp är såklart gaffatejpen, men för mig ligger svart eltejp på en mycket bra andraplacering. Båda sorterna känns som lyxtejp även om sistnämnda är bra mycket billigare. Jag har alltid minst två rullar svart eltejp hemma. Den är väldigt mångsidig och har en schysst finish som gör att den funkar på det mesta.

Nyligen glömde en hantverkare en riktigt stor rulle gaffa hemma hos oss. Vilken jackpot! En sådan har jag aldrig ägt. Den måste kosta minst två hundra spänn. Det var lite som att hitta den gyllene graalen. Jag snodde snabbt åt mig den och gömde den på ett säkert ställe.

Även vanlig maskeringstejp kan charma mig. Min sambo brukar alltid klaga för att jag använder så jävla mycket när jag ska måla något. Jag gör nog av med dubbelt så mycket som en vanlig person. För några år sedan hittade jag en variant som är dyrare och bättre än den vanliga beigefärgade. Det är en blå historia som inte klibbar lika mycket. Väldigt trevlig.

Kontorstejp då? Jag avskyr dom smala transparenta som finns på marknaden. Den bästa sorten är den som har ett mjölkaktigt utseende och är lite mer flexibel. Väldigt bra och tålig att jobba med. Det gäller att se upp med kontorstejpen för det är väldigt lätt att köpa fel sort. Största misstaget är att köpa den som finns i mataffärer. Det är oftast sämsta tänkbara fultejp som kladdar och går sönder bara man tittar på den. Inget man blir lycklig av.

Det finns faktiskt en tejp som slår gaffatejpen nu när jag tänker på det. Det är en svart filttejp som används bl.a. inom armén. En ruskigt sexig tejp som gör att det börjar vattnas i munnen. Den är extremt lättjobbad, har god häftförmåga utan att klibba, samt går i många fall att återanvända. Tyvärr är den svår att få tag på. Jag måste nog kitta upp lite. Man kan aldrig ha för mycket tejp.

torsdag 12 maj 2011

Årets klipp

Titt som tätt får jag för mig att skicka iväg en låtlänk låt till någon jag känner. Det måste vara gåshudsmaterial annars bryr jag mig inte om att dra iväg det. Förmodligen är det blandbands-prylen från 80-talet som gör att jag njuter lite extra mycket av att försöka sprida det jag gillar. Vilken enorm njutning det var att trycka in kassettbandet i stereon när man visste att den man fått bandet av lagt ner stor möda och tid på att få till den perfekta anrättningen.

Att skapa det ultimata blandbandet var en mycket svårbemästrad konst. Första låten skulle vara skitbra, men inte så bra att de andra låtarna blev lidande. Den skulle vara ett intro som skapade stämning och förväntan på vad som komma skulle. Även efterföljande låtars ordning var otroligt avgörande. Tempo, känsla och variation var A och O.

Nu var det inte blandband jag skulle prata om. Jag skickade en låt till min satansdyrkande arbetskamrat A.S. och fick tillbaka en youtube-länk som verkligen verkligen förgyllt min dag. Hur kan det komma sig att ingen har tänkt på kombinationen Black Metal och matlagning förut?! Se hela klippet or burn in hell!



tisdag 10 maj 2011

Spotify är för musiksvennar

Har aldrig varit Spotify-användare. Varför? Det jag lyssnar på finns oftast inte där. Visst, jag har det på datorn och använder det titt som tätt men mer än så är det inte. Idag tänkte jag att what the fuck, jag ger det en ordentlig chans, kan ju vara kul att skapa en spellista till brorsan.

Första sökningen: Demiurg – Slakthus Gamleby. Ett projekt som Dan Swanö varit inblandad i, med andra ord långt ifrån obskyr underground.
Resultat: Noll.

Andra sökningen: Enslaved – Axioma Ethica Odini. Hyfsat stort band som funnits med länge. Mix mellan Death och Black Metal.
Resultat: Några gamla skivor men inte den senaste som jag letade efter.

Tredje sökningen: Allegaeon – Fragments Of Form And Function. Mera hårdrock. Inte heller så underground att man måste beställa skivan från någon liten källare i Holland. Finns på CDON till exempel.
Resultat: Noll.

Fjärde sökningen: John Coltrane – Ballads. Grym jazzplatta av mästaren.
Resultat: Det finns en del Coltrane men inte den här skivan.

Nja ...
Jag vet att de flesta hyllar Spotify och varje dag tar en paus för att tillbedja denna musiktjänst, inte så konstigt när dom hittar allt dom söker. För min del liknar Spotifys utbud det som finns på den lokala Shell-macken – starkt begränsat och mest den typ av musik som gemene man lyssnar på. Svenne banan-musik helt enkelt. Om jag skulle betala för Premium? Eh, nej tack.

Jag är nästan lika negativt inställd till iTunes store och köper hellre fysiska CD-skivor med okomprimerad musik. CD-skivan fungerar dessutom som backup efter det att jag rippat skivan i önskad bitrate.

Summa summarum så framstår jag hellre som sur gubbjävel än låter mig dras ner i ett träsk av hype och ruttna Lady Gaga-mp3:or.